Ett lyckligt år

Ett år av skratt, glädje och lycka. Men också en del tårar och ledsamhet.
Jag tog steget mot ett okänt mål och fick en lycka värd steget. Men jag var tvungen att lämna bakom mig en lycka jag inte trodde kunde överträffas, en lycka som jag trodde jag inte kunde leva utan. Men nu står jag här, lycklig och tittar tillbaks på året som gått. Det bästa året i mitt liv. Alla säger så alla år, men jag har aldrig varit lyckligare. Och jag har alltid trott att jag inte kunnat bli lyckligare.
Mitt löfte till mig själv är att förbli lycklig

Det vore sig så...

Den är magisk. Den lyser på natten när ingen ser. Den glittrar och sprider värme.
Det snöar ute och att bara se in genom förnstret gör att värmen sprider sig i kroppen. Alla rörelser gör att kylan bara blir mer verklig. Men allt som krävs är att se den magiska värme som julen sprider.
Man har saker som betyder allt för en. Man sätter upp de en gång om året. Man ser på de. Beundrar de. Älskar de på ett sett. De är magiska som allt under julen.

Gee Wizz, It's Christmas

Julen har en sådan stor betydelse för mig att jag nästan alltid blir besviken. Besviken på mig själv. Besviken på andra. Besviken för att ingen förverkligar mina drömmar om en perfekt jul, för att jag inte får allt jag vill ha, för att magin runt julen försvinner efter ett tag. Jag blir ledsen och känner mig sviken av julen. Julen är inte det jag vill att den ska vara. Julen för mig är fortfarande som julen var när jag var 3. Magisk och underbar. Snön, packeten under granen, maten, godiset, familjen, musiken och kärleken. Jag har förväntningar som inte går att uppfylla. Jag vill att allt ska bli perfekt.
Jag är så stor att jag är medveten om det här och att det inte är möjligt, men jag är fortfarande så liten inombords att jag inte kommer att ge upp magin med julen för att bara låta det bli en av dagarna under årets gång. Jag tror på julen på ett sätt som barn gör men jag beter mig som en vuxen och förväntar mig ingenting.

En liten men betydelsefull gest gör mycket runt jul

Jag ville vara en person som lyste upp någons liv i december mörkret. Jag skickade kort med personliga hälsningar till mina vänner. Jag skrev hur mycket de betydde för mig och hur fantastiska jag tycker de är. Jag skrev inte att de var från mig. Jag skrev bara vad jag tyckte. De förstod att korten var från mig. Jag förstod att de hade uppskattat det. Jag kände att jag blev varm av att de gillade det. Jag blev tårögd. Jag ville bara att de skulle få veta att någon som jag älskade de så mycket att skriva ett kort till de. Jag ville bara att de skulle få veta hur underbara de är. Hur fantastiska människor de är. De kom upp till mig och sa att de kände samma sak om mig. Att få höra det gör allt i världen obetydligt. Och allt blir betydelsefullt.

Knäck ska ha ett Juligt Djup

när jag var liten, väldigt liten, satt jag alltid på mammas höft när hon lagade mat. Jag satt där som en liten apa. Jag tror att hon först och främst ville ha lite koll på vad jag gjorde men det har gjort att jag känner mig hemma i köket. Väldigt hemma. Hela december brukade mamma och jag spendera eftermiddagarna i köket och laga julgodis, mat, pepparkaks hus och pyssla. Jag har alltid tyckt att julen har varit speciell. Så där magisk som bara ett lite barn kan uppfatta att det är. Så där familjär och mysig som bara julen kan vara. Tyvärr var det så att ju längre tiden gick destå färre blev tillfällena som jag och min mamma spenderade med jul mys i köket. Jag har alldid havt en väldigt speciell känslomässig koppling till julen. Det är det jag ser fram imot under hela året. Snön, den varma chokladen, maten, de mysiga böckerna man läser, godiset man lägger ner flera timmar på som ingen ändå äter och all den tid man spenderar med de man älskar. Hela mitt liv har julen varit magisk. Som jag sa när jag var tre år och i mars förståd det: "På jullen, då komme Julltomnen"

En beröring i mörker

Jag kan verkligen känna hans beröring. Hans arm om mig när jag försöker sova. Hans varma kropp och hans andetag mot min nacke. Jag kan höra honom säga got natt till mig innan jag somnar. Men när jag vänder mig om är allt tomt, en kyla sprider sig. Värmen från honom försvinner och jag somnar om.

Min Musik

Musik är som choklad, det gör än lycklig en stund, men lyckan försvinner. Därför har jag musik inom mig och när det tystnar sätter jag på min favorit skiva.

När allt kommer i vägen

Ibland händer det bara att man gör allt utom att göra läxor. Man tänker att man ska och ibland gör man den minsta först och när man är färdig med den tycker man att man förtjänar en liten paus bara att pausen varar lite för mycket och plötsligt är det mat. Efter maten tänker man att man behöver smälta maten lite och sen börja jobba, men då kommer en bok eller ett TV program i vägen och så har men en halvtimme på sig att göra något man skulle behövt flera till.

När man verklign behöver

Ibland kan man vara så sjuk att man är tillräckligt frisk att gå iväg till skolan, men ändå för sjuk för att orka umgås med kompisar efter kl.4. När jag är så sjuk brukar jag känna mig ensam och titta eller läsa igenom mina favorit filmer eller böcker. Därför blev jag väldigt glad när kompisar jag inte sätt på länge ringde och ville gå på bio med mig. Jag blev verkligen glad. Vi gick bland folk på kvällen mot bion och fram till konsum för att köpa godis. Vi skyndade för att inte missa reklamen. Vi fnissade, skrattade och hoppade till av rädsla under filmen. Vi åkt hem till en av mina kompisar och satt på hennes golv och bara pratade. Egentligen pratade vi inte om något, eller så kommer jag inte ihåg om vad. Men att vi pratade och det var det som betydde något för mig. För många skulle nog en kväll som den här vara ganska betydelse lös. Men för mig betyder den världen. Det var verkligen det jag behövde.

Glöd

Det är som om lågan som brann så otroligt starkt för ett år sedan har brunnit upp. Glöden värmer, men inga lågor finns. Om jag bara kunde få något att hända som skulle få mig att tro igen. För det är det som saknas för mig, tro. Kärleken finns, och kommer alltid att finnas som en värmande glöd. Men lågorna som brinner och verkligen gör mig helt igenom varm finns inte där utan min tro. Glöden värmer, men inte helt. Någonting saknas och till och med glöden vet om det. Allt blir tyngre. Glöden stannar så tills tro eller hopp tillkommer och gör glöden till en het brasa igen. Det behöver bara vara någon som råkar uttrycka samma känsla som mig själv och lågar börjar brinna. svagt i början och kraftigare för varje ny människa som jag delar mina känslor med. Och till slut är elden inom mig så stor att jag inte kan hålla den inne. Den blir så stark och kraftfull att jag med hjälp av den kan åstakomma vad som hällst. Allt måste ha ett början och ett slut. Därför måste lågorna slockna och glöden komma tillbaka.

Until you become the very soul of me

Jag har tappat lite kollen på min musik. Jag fick veta idag att min favorit sångerska har släppt en ny skiva. Så klart har jag skaffat den och den är lika bra som jag någonsin kunnat föreställa mig.
Hennes musik är för mig lite av en drog. Jag blir beroende och måste få lite rehab för att kunna sluta lyssna under en kort period innan jag faller dit igen.
Hennes texter fått mig att bli varm och lycklig. Hon kan få mig att gråta och skratta. Hennes musik berör mig. När jag är nere sätter jag mig i min fåtölj med en kopp te och sätter på min spellista för deppiga dagar, den består bara av hennes låtar. Det gör mig alltid på ett bättre humör och ler åt hennes halv töntiga kärleks texter.
And here I was thinking I was so tough, Listen I ain't never falling in love, Now forever just ain't enough-There's nothing better than
En av mina absoluta favoriter är inte en sång, det är en man, Vinnie Jones, som säger vad förändring är. Varje gång jag hör han prata om Change känner jag hur humöret stiger och jag känner hur bra jag är. Hur bra jag är som har överkommit alla hinder och hur bra jag är som kommer klara livet fantastiskt med hjälp av min familj.
You see I know change
I see change
I embody change
All we do is change
I know change
We are born to change
We sometimes regard it as a metaphor
That reflects the way things ought to be
In fact change takes time
It exceeds all expectations
It requires both now and then
See although the players change
The song remains the same
And the truth is
You gotta have the balls to change
De orden om förändring han säger har en menig för mig som betyder mycket. Mer än jag kan säga. Mer än vad jag vet.

Charlie

Sittandes framför datorn med nyhetssajt efter nyhetssajt som blinkar förbi och tänker på de stunder då han gjorde mig lycklig. De gånger han han fick mig att le i flera dagar i sträck. De gånger han fick mig att svära och vara förbannad. Jag kollar igenom de bilder jag har från hans tid i mitt liv och blir lycklig och det retar mig. Det första året med honom var något av det mest frustrerande jag varit med om. Jag kommer ihåg gånger då jag gått den 20 minuter långa promenaden hem i 0 gradigt för att försöka bli av med ilskan utan att lyckas. Hur sur han kunde få mig att bli för att han aldrig klarade av något.
Och nu kämpar han verkligen.
Jag kommer ihåg gånger när jag stått upp och skrikit av glädje på grund av honom och känt lyckan som spridigt sig i kroppen. Det var helt underbart den där dagen i slutet av oktober för 2 år sedan när han gjorde en hel statsdel lycklig. den natten slutades ett kapitel i en bok där han blev den sista hjälten. Han kommer för alltid vara en del av mitt grönvita hjärta och kommer för alltid vara en del av de jag kallar hjältar, även om det tog lite tid.
Jag kommer ihåg en gång, nere i halmstad, när vi var och såg honom. Jag stod upp och applåderade och skrek hans namn. Han såg på mig och jag gav honom tummen upp och sa great played. Han gav mig ett bländande leende som rymde hela hans ansikte.
Så nu sitter jag med nyhetssajter på datorn och minns tillbaks och hoppas på det bästa.

Sleeping with Ghosts

Jag hade en dröm. En helt vanlig konstig dröm. Alla som jag någon gång i mitt liv beundrat var där. Alla var döda. Alla utom jag som sov. Det var lite av en outer body experience, jag såg verkligen allt ur fågelperspektiv. Till och med mig själv som sov. Personerna rörde sig så vanligt runt om kring min sovande kropp och allt som hände i drömmen kändes så extremt vanligt. Händelserna behövde inte vara vanliga men det kändes då. Allt var fridfullt och vanligt.

Bad gone Good

Ni vet när ni har sådana dagar när allt känns konstigt. Inte riktigt dåligt och inte riktigt bra utan bara konstigt. Sådana dagar har jag ibland. Då brukar minst åtta dåliga saker hända mig och jag brukar gå och lägga mig arg. Men idag hände något. Jag satt på tunnelbanan hem och var på väg att somna och av någon anledning tittade jag upp. Ett antal rader framför mig satt en kille. När han såg att jag tittade han log han lite svagt. Jag log tillbaks. Vi bara log åt varann. Det var inte lång tid utan bara mellan Sanstull och Gllmarsplan sen ställde sig någon i vägen. Men det vände hela min dag. Tänka att ett leende kan göra så.

Staden Landet Världen

Jag åker. Bara så där. Åker iväg för att försvinna och fly känslan av ensamhet. Jag flyr känslan och väljer att sitta ihop kurad i en filt med te och kakor framför en brasa och en film. Jag behöver komma bort från staden för att övervinna ensamheten.

A trip down Memory Lane

Att på svar på frågor som man gått burit på i flera år kanske inte alltid är så bra. Det kan göra ont och man kan råka gräva upp gamla saker som man ska låta vara nergrävda. Men ibland kan det bara säga klick och så får man veta något som förklarar halva ens barndom. Ibland blir man lycklig av att sitta ihop kurad i soffan med en kopp te och prata minnen. Men ibland kan man bara inte få tårarna att sluta rinna. Ibland blir man så förbannad och ledsen av det förflutna att man bara gråter. Fast de gånger man har en mysig nostalgi kväll i soffan är så mycket bättre än de gånger man gråter tills tårarna är slut.

L'Amoureuse

Because i'm in love, I am your lover, and I sing for you the sum of all things....

Little Black Book

Varför måste jag skada mig själv? Varför måste jag gång på gång göra mig själv besviken? Det är som om jag egentligen inte vill utan ger upp utan att försöka. Men jag vill ju. Jag vill så in i helvete mycket. Men av någon anledning klarar jag det aldrig utan sviker mig själv och ger upp. Vissa skulle kanske säga att jag inte ger upp utan är för hård mot mig själv, att jag har för höga krav. Men de ljuger. Jag misslyckas lika mycket om jag har låga krav och inte är hård. Den enda skillnaden är hur snabbt jag ger upp. Jag kanske bara inte är tillräckligt stark. Men det känns så konstigt, att jag skulle vara svag, efter allt jag vart med om. Jag kan acceptera att jag är självmedveten men jag är inte svag.
Varför ska det vara så himla lätt att ge upp? Det är som om livet vill göra det jobbigt för en. Som om man måste jobba tills man bryter ihop och lite till innan man kan vara nöjd.
Kommer jag nånsin att kunna slutfölja ett löfte till mig själv? Eller kommer jag att gråta tills tårarna tar slut varje gång jag gör mig själv besviken?
Jag vill inte. Därför har jag gjort något. Jag har börjat skriva. Skriva i en lite bok för att släppa på känslorna och få kontroll.

Growing up and playing the game

Vad ska man göra när man får reda på att någon dött?
Jag har lätt för situationer där man förväntas bete sig på ett speciellt sätt, men det här är jobbigt. Jag vet inte om jag ska bryta ihop eller om jag ska vara ledsen men lättad. Eller inget av det. Det är en sak om man är nära släkting eller vän, men om det är en släckting du ser tre fyra gånger om året vad gör man då? Om man kände ett band till den personen de gånger man träffades? Om den personen gav dig något som har betydelse i din familjs historia, hur beter man sig då när den personen dör? Jag vill inte låtsas men jag vet inte själv vad jag känner.
Jag vet inte vad jag förväntas göra.

Jagad

Det är helt mörkt. Jag springer. Jag vet inte vart jag springer och jag vet inte vem jag springer ifrån. Allt jag vet är att jag är rädd och kan springa i all evighet. Jag börjar kunna se väggar, svarta som smälter in i omgivningen. Jag springer och springer. Pressar mina muskler till det yttersta En känsla att jag blir jagad kommer till mig. Jag försöker springa fortare men det går inte. Jag har pressat mina muskler för mycket. Krafterna håller på att ta slut, men korridoren fortsätter. Det finns inget slut. Jagaren kommer närmre, jag pressar mig själv lite till. Jag känner närvaron av något bakom mig fast jag springer det fortaste jag kan. Jag vet inte om jag klarar mer...

Säker...

Idag besökte jag en plats där jag aldrig i mitt hela liv känt mig säker. Det gjorde jag idag. Det var underbart. Jag kunde fokusera på det jag var där för, det jag älskar. Inte bara att jag var säker, jag var lycklig också. Lycklig över att ha känt mig säker och lite på grund av anledningen till varför jag var där. Men definitivt lycklig på grund av en verklig säkerhet. Förhoppningsvis är rädslan för den platsen borta för alltid.

Complete fiction

Ibland pratar jag med personer bara jag ser. Ibland låsas jag att de sitter brevid mig och ser på TV Bara sitter där och håller mig sällskap. Vi kan ha flera timmars samtal bara vi. Oftast när någon annan kommer in i rummet och stör tystnar de. Men det händer att de inte gör det. Jag kan bli så rädd att jag någon gång ska råka prata högt med de och att någon annan ska komma på mig. För de finns ju inte.
Jag försöker ibland att vänja mig av vid att prata med de, men helt plötsligt kommer jag på mig själv att prata med de. Jag känner mig ensam på grund av de. De begränsar mig. Jag är rädd för att folk ska se mig som galen om de kommer på mig och distanserar sig från mig. Jag känner mig ensam för att jag är rädd för att bli ensam. Men jag kan inte överge de. Det skulle vara som att överge en del av mig, omöjligt. Jag vet att det låter konstigt men de är lika verkliga för mig som träden utanför mitt fönster.

(Var tvungen att använda fantasin lite. Tro inte på mig.)

Jag skäms...

Jag vet inte varför jag har varit lat, varför jag inte satt mig ner och skrivit. Det är ju inte som om jag inte haft något att skriva om, tvärt om så har jag haft mycket att skriva om. Så därför skäms jag över att inte ha gjort det under sommaren.

aprés moi

Det är bara att välja en stjärna på himlen och följa den hem.
Och låt dina minnen växa starkare och starkare, tills de växer till hopp.
Bara för att du inte kan känna de med, betyder inte att du måste glömma
Det är ingen idé att säga farväl...

Pirr i magen och Klump i hjärtat

En epok i mitt liv tar slut.

Allt händer inom två dagar, men början till slutet var länge sen. Jag vet inte vad jag ska känna, lycka för ett nytt liv eller sorg för det liv jag lämnar bakom mig. Jag är kluven på ett bra sätt. Det hindrar tårarna bland folk och släpper fram glädjen när jag behöver den. Det har hänt för snabbt men jag har velat att tiden ska gå snabbare.
Vems axel ska jag luta mig på när jag kliver ut i det okända nu när jag lämnar kvar det jag älskar? Vem kommer jag att krama när livet blir tufft nu när jag packar mina väskor och lämnar den plats jag växt upp?

Alla Har Vi Drömmar...

En kväll var det som behövdes för att fatta hur mycket jag älskar min klass. Jag kommer sakna den så otroligt mycket. Det tog mycket för att inte börja gråta när jag tänkte på det, det krävs mycket för att inte gråta nu.
Att kunna se en blid utan min klass är omöjlig, det blir bara tomt. Hur har man klarat detta tidigare? Jag vet ju att jag inte är ensam om att känna så här, jag kunde se det på alla att de kände likadant.
Men jag antar att det är dags att gå vidare, även om man inte vill. Det är liksom dags nu. Vi har alla vuxit upp och blivit olika. Vi kan fortfarande umgås som vi gjorde i sexan men vi är andra människor. Inte bara det, vi har alla drömmar nu. Realistiska drömmar som kommer att gå i uppfyllelse. Drömmar som vi tillsammans har varit med om att skapa, på ett eller annat sätt.
Så vad ska man göra när man står där ensam, utan sin klass? Jag antar att det bara är att hålla kvar personerna och minnena men gå vidare, bort, som en starkare och lyckligare människa...

Hopp

Om jag bara skulle lägga mig ner och blunda skulle alla problem försvinna? Eller skulle de vara ännu större än innan? Jag skulle vilja gå och lägga mig utan att vara sur och ledsen för en gång skull, men jag tror inte det kommer att hända på ett tag.
Att vakna är lättare, då har man kunnat glömma i några timmar. Det tar lite tid innan man kommer ihåg det som gjort en ledsen. Men ge upp kommer jag aldrig göra. ALDRIG. Jag kommer stå där och skrika varje gång, kommer gå där ifrån ledsen och arg, men aldrig sluta och ge upp.
Det som får mig att glömma är det som får mig att fortsätta... Hoppet...

StoreBror

Ett desperat försök
det krävs ett hjälte mod,
vem av oss är modig nog
att hjälpa storebror, min käre storebror.

Han har en massa fuffens för sig, jag vet inte vad det rör sig om.
Härjar ute hela natten, vad han gör det vet’e katten,kanske något illegalt eller så är han väldigt social.

Nördbetende och ett litet jobb

jag tror att jag har slagit mitt eget rekord i hur mycket det går att nörda sig på en dag. Inte nog med att jag har varit hypad och haft svårt att hålla käften, jag har också haft fotboll i huvudet hela dagen. Har bara inte kunnat få ut vissa spelare och matcher ur huvudet. Det har varit så otroligt frustrerande att inte kunnat fokusera till 100%. Vad ska egentligen vara så svårt med att sluta tänka på något? Det borde ju inte vara det, man borde ju rent teoretiskt kunna säga till sin hjärna att sluta tänka på en sak och sen inte göra det. Aja, ska försöka att i framtiden fokusera mer på skolan och mindre på fotboll och matcher, men inte nu.

Jag har fått ett jobb. Ett väldigt tråkigt jobb och bara över en dag. Men fortfarande, ett jobb. Jag ska nämligen sitta hela dagen och hänga upp termometrar på en vägg för att se att dom fungerar, sedan lägga de i två högar. Hela tiden med min käre bror brevid mig. Jag vet ännu inte hur mycket jag får betalt men tror runt 65 kr per timme vilket är ganska skönt. Dessutom vet jag att de behöver mer arbetare till det jobbet så man kanske kan jobba någon mer helg.

Så... The future is looking bright... at the moment....

TigerCupcakes and Expectations

Birds eyes are so expressive...

Jag är lite för stor för att vara nervös över en födelsedag, men kan fortfarande inte låta bli. Det ligger liksom i min natur att ha lite pirr i magen och lite mer energi än vanligt. Kan kanske få in lite läsning i natt om jag inte kan sova. I år har jag bestämt mig för att försöka varva ner mig lite och låta mig överaskas, på riktigt. Tidigare år har jag inte riktigt kunna låta bli att ta reda på vad jag ska få, hur jag fått veta vad jag ska få är något jag inte vill berätta. Det här året, de tre månaderna som gått av det i alla fall, har varit de lyckligaste i mitt liv. Jag har aldrig mått bättre och lyckan bara fortsätter komma. Det är därför jag inte har några förväntningar i år. Jag önskar mig inget. Jag är lycklig som det är nu och inget materiellt kan göra mig lyckligare. Dags för en kopp avslappnande kopp te.

Birds can fly so high...

Varför drömma när jag ändå kommer vakna?

I natt kommer jag drömma en dröm, precis som jag gjorde i går. Precis samma dröm om precis samma person.
Jag står ensam men det står någon med mig, en person utan ansikte, utan former. Jag ser inte vem det är men jag vet vem det är. När jag ska närma mig för att se hur personen ser ut är han borta. Jag står ensam och tom.
Jag har haft drömmen tre nätter i rad och varje gång vaknar jag med en tomhet inuti mig.

En vanlig dag?

Att himlen är grå ser väl alla, men att den var blå när jag gick upp ser ingen.

Fem stycken färdiga grönsaksland och ett halvfärdigt växthus. Pappa magsjuk och mamma gör middan. Regnet smattrar mot fönsterrutorna och ett dämpat ljus vid datorn. Lyckan efter att ha jobbat hela dagen och läst två böcker. Lyckan av att ha gjort något till det bättre, fått något att betyda igen.

Ett Fantasiland

Solen skiner och fåglarna kvittrar.
En förkylning och filmer.
En timmes resa med bil... sen kommer man till mitt egna personliga fantasiland. Som ett krypin fast öppet och oändligt.
Skogar som sträcker sig så långt ögat kan nå, skogar hämtade ur sagoböcker.
Gräs som är så grönt att man tror det är dit målat.
Solen som skiner igenom löven precis lagom mycket, sådär så att det blir strimmor av ljus.
Dit vill jag, dit ska jag, där är jag snart.

Om en ensamhet och en bok

Tänk om man bara vill bli kramad. Vad gör man då? Om man inte har någon att krama, eller inte någon speciell i alla fall?

Det finns vissa dagar då allt bara känns meningslöst. Då gör jag alltid samma sak, jag plockar upp en speciell bok och läser ett speciellt kapitel. Då mår jag genast bättre. Då klarar jag mig igenom dagen utan att tvivla på mig själv.

Don't think twice, It's alright

Att sitta i skräddarställning i en fåtölj och hoppa upp och ner är inte något jag rekommenderar Börjar stolen knaka, sluta genast. Den kan då nämligen gå sönder.

Anledningen till att jag hoppar upp och ner i min fåtölj(ja, det är det jag gör, men stolen är inte sönder... än) är att jag just nu är förbanad på min datorn. Bara för att jag laddar ner lite musik betyder inte att hela Internet behöver krascha var 10 min, eller? Så nu försöker jag lugna ner mig genom att andas djupt och koncentrera mig på musiken jag lyssnar på. (Just det, måste absolut rekommendera Bobby Long och Marcus Foster medans jag kommer ihåg.)

Undra om mitt rum på landet skulle passa i orange? Ska försöka måla lite i sommar för jag står inte ut med tapeten som är där nu. Ljus blått med mörka blåa blommor och blåa krusiduller som länkar ihop blommorna. Jag hatar det. Det måste bort, fort!

Som ni kanske ser är mina tankar just nu ganska osammanhängande, det har de varit hela dagen. Jag tycker synd om mina kompisar som måste stå ut med det här. Aja, nu är jag trött så jag ska sluta.

Stupid temtation

Jag fattade inte själv vad som hände. Jag är bara besviken på mig själv och mitt dumma sockersug. Jag föll för frestelsen. Jag har ätit choklad. Jag klarade bara det en vecka. Jag trodde jag hade mer självkontroll än det. Jag trodde jag skulle klara mer än så. Men jag måste erkänna att det var den godaste biten choklad jag har ätit på många år. Det var helt vanlig Marabou men den smakade som "finaste Lindt".
Jag tänker strunta i att jag misslyckades och fortsätta. Jag tänker försöka klara mig så länge som möjligt utan godis, utan att sätta någon konkret tid. Jag tror att det kommer vara det bästa för mig.

Jag? Nervös? Aldrig!

Idag gick jag på intervjun som kan förändra mitt liv. Det var intervjun där jag visade upp min konst för bildlärarna på Internationella Engelska Gymnasiet. Jag kunde inte sova ordentligt inatt, vaknade upp med ont i musklerna och en förkylning. Så klart var jag tvungen att missa tunnelbanan så jag hann precis. Men det slutar inte där, när jag gick upp trappan till Allahelgonagatan började jag så klart hyperventilera och mina ben kändes som bly. Det positiva var att de sa att jag hade gott om potential, de verkade gilla mina bilder och de sa att jag nog skulle passa bra in i skolan. Så att vara nervös kanske inte är så dåligt ändå.

-

Bobby Long
Värd att lyssna på

Inspiration

Detox

Det finns en anledning till varför jag sitter och suktar efter godis men känner att ja inte borde. Jag var dum nog att äta choklad idag. Det var dumt, väldigt dumt. Jag har ett väldigt konstigt sockersug och det hjälper inte om man äter Marabou. För Marabou har nämigen den konstiga förmågan att ge mig änu mer sockersug och inte bara på mer choklad utan också annat godis.
Jag skule behöva ett detox år. Det skulle inte räcka med en vecka eller en månad fö mig att bli av med sockersuget, jag skulle behöva ett helt år. Fast jag ska inte sätta mina mål för högt, det vet jag att jag inte kommer att hålla.
Så nu börjar min detox månad, en månad helt utan godis eller sött snacks.

Fantasi

Fantasilös, mycket Fantasi. Någon skillnad?
Vad ska man göra? Tänk lite! Använd Fantasin!
Om man inte har någon Fantasi då? Alla har Fantasi.
Men om den bara inte finns där just nu? tyst... tomt...

Fanatikern

Vad är det som gör att man står i kyla för att se medioker fotboll med små ljusglimtar? Jo, hoppet att denna säsong kunna få uppleva den totala lyckan som man upplevde 2001. Eller är det kanske att få titta på söta pojkar springa runt och jaga en boll samtidigt som man flörtar med publikvärden? Eller helt enkelt att man bara är ett fanatiskt fan.

En framtid att välja

Hur kommer framtiden att se ut? För mig är det framtiden som är det mest skrämmande, speciellt nu när jag står inför ett livsförändrande beslut. Det är så skrämmande att jag inte vet vad jag ska göra. Ska jag fly eller slåss? Jag är för feg för att slåss men tycker det är för jobbigt att fly. Jag är nervös över vad som framtiden tar med sig. Jag är rädd för att allt kommer att ändras till något sämre, för det finns väl inget som kan vara bättre än nu? Jag vill inte att tiden ska gå framåt, jag vill stanna kvar med alla underbara kompisar och alla udda personer. Att tiden stannar och alla fortsätter att leva det liv vi har nu. Men samtidigt vill jag ha förändring, jag är trött på sättet alla ser mig, jag vill vara ett tomt blad. En ny början. Ett nytt liv med nya äventyr....

Jag kan se olika framtider och alla är lockande på sitt sätt men jag ser likadan ut i varje bild. Jag ser saknaden av mina kompisar samtidigt jag är omringad av ansiktslösa människor. Jag ser lyckan, men också sorgen. Jag ser någonting mer i mig själv, något helt. Eller som om jag är hel. Som om något jag saknat hela mitt liv äntligen är där. Det är en skrämmande tanke och jag blir alltid lika rädd varje gång jag ser det. Jag är rädd att de som jag älskar inte har det jag behöver och att jag kan se en framtid som kanske inte kommer att hända.

Jag har en väg att gå och den är min egen....

Bara en känsla

Ibland får man känslan att allt kommer att gå fel när man vaknar. Idag var det en sådan dag.

Det man inte räknar med är att hälften av de gångerna blir det precis tvärt om. Just nu svävar jag som på ett moln gjort av sockervadd. Allt är bra, det gör inget att jag hade lite fel på matte-provet, det gör inget att jag väger några kilon mer än vad jag skulle, det gör inget att jag sitter och äter på en choklad bit. jag svävar av lycka.

Jag har fattat min pappa för första gången på riktigt. Jag är perfekt, precis som jag är. Jag känner mig helt igenom lycklig.

Välkommen

hihi... nu har jag en blogg :P