En epok i mitt liv tar slut.
Allt händer inom två dagar, men början till slutet var länge sen. Jag vet inte vad jag ska känna, lycka för ett nytt liv eller sorg för det liv jag lämnar bakom mig. Jag är kluven på ett bra sätt. Det hindrar tårarna bland folk och släpper fram glädjen när jag behöver den. Det har hänt för snabbt men jag har velat att tiden ska gå snabbare.
Vems axel ska jag luta mig på när jag kliver ut i det okända nu när jag lämnar kvar det jag älskar? Vem kommer jag att krama när livet blir tufft nu när jag packar mina väskor och lämnar den plats jag växt upp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar