Alla Har Vi Drömmar...

En kväll var det som behövdes för att fatta hur mycket jag älskar min klass. Jag kommer sakna den så otroligt mycket. Det tog mycket för att inte börja gråta när jag tänkte på det, det krävs mycket för att inte gråta nu.
Att kunna se en blid utan min klass är omöjlig, det blir bara tomt. Hur har man klarat detta tidigare? Jag vet ju att jag inte är ensam om att känna så här, jag kunde se det på alla att de kände likadant.
Men jag antar att det är dags att gå vidare, även om man inte vill. Det är liksom dags nu. Vi har alla vuxit upp och blivit olika. Vi kan fortfarande umgås som vi gjorde i sexan men vi är andra människor. Inte bara det, vi har alla drömmar nu. Realistiska drömmar som kommer att gå i uppfyllelse. Drömmar som vi tillsammans har varit med om att skapa, på ett eller annat sätt.
Så vad ska man göra när man står där ensam, utan sin klass? Jag antar att det bara är att hålla kvar personerna och minnena men gå vidare, bort, som en starkare och lyckligare människa...