En ursäkt för hur jag betett mig

Jag vill be om ursäkt men jag vet inte hur. Jag har betett mig illa mot de jag älskar för att prova något nytt. Jag provade det nya och blev skadad. Nu vill jag bara krama de jag verkligen älskar och aldrig lämna de. De är de ända som aldrig skadat mig. Jag tror inte de vet hur tacksam jag är för att de kom in i mitt liv och räddade mig från mig själv. Men jag lämnar de andra bakom mig nu och försöker fokusera på de. de är ett avslutat kapitel som jag inte vill ha med att göra. De är inte bra för mig. Jag inser att jag gjort ett misstag och försöker rätta till det så gott jag kan.

Ännu en match

Jag utsätter mig själv för det värsta. Att sitta och vänta. Vänta på något som man inte tror ska hända. Men när det väl händer spricker bubblan man sitter i. Allt man känt och allt man försökt förtrycka bara rinner av en medans man skriker av ren lycka. Sedan går man tillbaka till att vänta. Men nu med ett litet leende på läpparna som säger att man är lycklig.

Is life just another way to pass the time before we die?

We live the life of an unfinished novel,
still waiting to be written.
Depending on how long we live,
the longer the chapters.
Depending on how interesting we are,
the more we appeal to others.
We're often judged by our covers.
Sometimes, some people decide to just quit reading us.
We're just forgotten until someone finds us.
Our characters can develop throughout the novel,
but our chapters can never be edited.