En ursäkt för hur jag betett mig

Jag vill be om ursäkt men jag vet inte hur. Jag har betett mig illa mot de jag älskar för att prova något nytt. Jag provade det nya och blev skadad. Nu vill jag bara krama de jag verkligen älskar och aldrig lämna de. De är de ända som aldrig skadat mig. Jag tror inte de vet hur tacksam jag är för att de kom in i mitt liv och räddade mig från mig själv. Men jag lämnar de andra bakom mig nu och försöker fokusera på de. de är ett avslutat kapitel som jag inte vill ha med att göra. De är inte bra för mig. Jag inser att jag gjort ett misstag och försöker rätta till det så gott jag kan.

Ännu en match

Jag utsätter mig själv för det värsta. Att sitta och vänta. Vänta på något som man inte tror ska hända. Men när det väl händer spricker bubblan man sitter i. Allt man känt och allt man försökt förtrycka bara rinner av en medans man skriker av ren lycka. Sedan går man tillbaka till att vänta. Men nu med ett litet leende på läpparna som säger att man är lycklig.

Is life just another way to pass the time before we die?

We live the life of an unfinished novel,
still waiting to be written.
Depending on how long we live,
the longer the chapters.
Depending on how interesting we are,
the more we appeal to others.
We're often judged by our covers.
Sometimes, some people decide to just quit reading us.
We're just forgotten until someone finds us.
Our characters can develop throughout the novel,
but our chapters can never be edited.

la solitude, c'est le bonheur

Ännu en gång har jag väntat för länge och förväntat mig något som inte blir. Jag blir ensam ännu en kväll. Jag slår i väggarna och säger att jag aldrig ska ta något för givet igen. Men självklart händer det. Jag känner mig värdelös och och ovälkommen, samtidigt som jag vet att det är mitt fel. Jag hatar att inte se och prata med de jag verkligen vill umgås med. Det gör bara problemet värre. Jag hamnar flera steg bakom och jag måste hela tiden fråga om oviktig information för att hänga med. Ännu en gång spenderar jag kvällen ensam. Jag hatar att vara ensam men jag vill bara umgås med några få. Jag spenderar min tid med att vara ledsen, besviken och deppig när jag kunde haft kul. Det gör mig bara med besviken på mig själv. Att jag aldrig lär mig. Ännu en kväll får jag vara ensam.

Himlen

Ibland önskar jag att mitt rum var en egen värld. Som var stängd för andra. Där jag kunde lyssna på musik och bara vara utan att tiden går. Jag skulle bara leva utan att bry mig. Låta att problem rinna av mig och spendera livet med musik och film. Bara de jag ville skulle få komma in och dela min värld med mig. De skulle gå när jag inte ville ha de där längre. Allt skulle vara enkelt och lätt.

To high expectations.

Till och med när jag fyller 17 kan jag inte sova. Jag är helt enkelt för nervös Fast jag vet vad jag ska få. Jag ligger vaken och vrider mig tills det inte går längre. Då går jag upp och tar en smörgås och när inte det går lyssnar jag på musik tills jag blir väckt. Jag kunde bara inte sova.

Vad vill du att jag ska göra?

Jag är bara så himla trött på att sitta och vänta hela tiden. Trött på att vänta på svar som ändå inte betyder något. Trött på att hela tiden försöka men inte få svar. Jag vet inte vad jag behöver göra för att få er uppmärksamhet. Bara för att jag hade en dålig dag och var lite sjuk betyder inte att jag inte finns helt plötsligt. Jag lever och har känslor Jag klarar inte av att bli bortglömd och ignorerad. Jag dör lite inombords varje minut som går och jag inte får svar. En bit av mig försvinner varje timme som går utan svar. Jag vill bara försvinna in i en värld där inget av det här finns. Där allt är bra och jag klarar allt jag inte kan nu. Jag vill försvinna dit jag aldrig ligger vaken och undrar om du inte tycker om mig längre. Jag skulle vilja vara en fågel som kan breda ut sina vingar och flyga iväg från allt och komma tillbaka när allt är bra. Men det går inte. Jag är ingen fågel, jag ligger vaken om natten och jag dör lite inombords. Och jag vet inte vad jag ska göra.

Varför försvann du?

Precis när jag började känna mig hel nog att satsa på något dör min mormor. Hon betydde så mycket, det var hon som fick mig intresserad av att måla. Då var jag tolv år gammal. Det var hon som lärde mig om färg, om penslar, om poesi. När hon dog... Jag visste inte vad jag skulle göra. Det bästa var att gå tillbaka till det normala men jag kunde inte helt. Jag var inte mig själv men samtidigt var jag det. Det kändes konstigt att kunna skratta dagar efter en person som alltid varit där och som jag älskat dött. Det var som om jag väntade på att komma hem och telefonen skulle ringa och det var hon som skulle fråga om jag ville komma över och måla som när jag var liten. Hon försvann. Det var så plötsligt. Men ändå inte. Jag fick reda på att hon var döende mindre en ett år innan. De sa att om hon hade tur skulle hon få kanske tio år till. Jag andades ut och tänkte att nu skulle hon få se mig växa upp. Det blev värre och de gav henne två år. Hon lovade att finnas kvar ett litet tag till. Hon lovade att se mig bli tonåring, hon lovade att fira min tretton års dag. Sjukdomen försvann och vi åkte på semester för att vila. Men när vi kom tillbaka var hon sjukare än någonsin. Mamma förberedde oss på att hon skulle dö men jag förstod det inte. Jag var bara tolv. Hon levde till att se min tretton års dag. Hon gav mig alla hennes penslar, även de som vi aldrig fick röra. Hon gav mig alla hennes färger och en tavla som hon målat. Hon dog tre dagar efter min födelsedag. Det tog mig tre år att måla igen.

Tavlan sitter på en plats där jag alltid ser den, penslarna använder jag flitigt och färgerna har torkat sen länge men jag sparar de än.

Varför det gamla helt plötsligt?

När jag var två lämnade min bästa kompis på dagis mig och började leka med en annan. Hon totalt ignorerade mig men som mammor gör tvingade de oss leka alla tre. Det var början på en konstig vänskap mellan tre tjejer. Jag fick inte riktigt vara med och när vi blev större, runt sju, sa de aldrig till mig om de skulle göra något. Det fick jag höra om dagen efter om de orkade berätta. Jag började sakta umgås mer med andra i min då klass. Det var speciellt två killar jag umgicks med. Det här var i tvåan. Jag var jätte kär i ena killen man jag visste att han inte kände likadant. Tjejerna i klassen började undvika mig, de började sluta leka lekar när jag kom nära och stå i en klunga och viska. I trean började killarna göra likadant. Jag hatade rasterna, då var man tvungen att gå ut och möta alla. Då fick jag inte sitta vid mitt bord och koncentrera mig på uppgiften framför mig. Jag struntade alltid i fritids, det var ingen mening. Jag spenderade mina eftermiddagar tittandes på filmer och la dessutom ner mycket energi på basket. Det krävdes nästan två år av terapi för jag jag skulle kunna i sexan, gå upp till en tjej i min då nya klass och fråga var lunchen var och om jag kunde sitta med henne. Jag är fortfarande inte hel men jag klarar mig.

Borta

Allt blir för mycket. Det är som om man inte har någon tid över, som om all tid går åt till att förbereda och aldrig slutföra. Det är som om jag inte har tid över till mig själv.

Were the wild things are

Jag blev som trollbunden av en film. Min blick flyttades aldrig en millimeter från den stora duken. Den visade stora vilda monster som blev härliga och snälla. Den visade ett vilt barn som älskade för mycket. Jag blev kär. I ljuset och platsen. Jag vill åka dit och vara kvar. Jag skulle lämna allt för att vara en vilding. Så länge jag glömmer bort mitt liv här. Jag skulle faktiskt lämna allt för det.

När kärleken inte räcker till

Han packade ihop sina saker och flyttade. Han tog sitt stora hjärta och flyttade till ett kallare land som han förstod mer av än mitt hem. Han gav hopp, värme och glädje till alla som såg honom. Han var den blyga som alla gillade och älskade. Han sa att han älskade oss men han tog sina saker och flyttade. Jag förstog inte varför, han var den jag lagt mitt hopp hos och nu kändes det som om han kastat det i sopptunnan och vänt ryggen till. Han som hade ett så stort hjärta bara kastade bort den kärlek vi gav honom. Jag förtog inte hur han kunde vända ryggen till oss nu, när vi behövde hans värme och glädje som mest. Jag behövde honom. Alla kommer sakna honom, men han kommer att bli en hjälte en dag. Någon som alla ser upp till. Det är han redan i mitt hem men en dag kommer alla att se det. Allt jag önskar är att han förstår hur mycket jag kommer sakna honom och att han får det bra. Jag vill säga tack för alla fina stunder av glädje.

Just i dag

Jag har inte haft problem med mig själv på väldigt länge. Jag har inte vaknat upp och hatat min kropp, inte vaknat och känt att vad jag än tar på mig så kommer folk att tycka jag är äcklig. Jag har mått bra och fått en sundare, enligt mig, syn på maten jag äter. Jag har helt enkelt mått bra. Det känns så konstigt att titta tillbaka på alla gånger jag gråtit tills tårarna tagit slut på grund av hur min kropp ser ut. Det känns så löjligt när man tittar tillbaka. Men jag vet att i stunder är det inte löjligt, det är det som är verkligheten då. Man hatar sig själv så mycket för något så litet, men så viktigt och det gör att man gråter. Jag vet att vad jag än gör med mitt liv kommer jag ha sådana dagar igen men jag ska göra allt för att de blir få.

En Önskedröm

Jag vill ha en pojkvän. Jag vill ha någon speciell som ser på mig som de gör i filmer, som om jag vore speciell och vacker. Jag vill ha någon som ser på mig så att det brinner. Jag vill känna den där känslan som jag så många gånger läst om. Jag vill ha någon som kysser mig när jag som mest behöver det. Jag vill ha någon som andas tungt när de ser på mig och säger det jag behöver höra. Och jag vet att det inte är möjligt, inte som jag vill. Men man kan drömma.