The story of a Lonely girl

I think I'm scared of being loved and that's why I choose to shut myself out from ever being in that situation. Why I don't fight for what I deserve when things get hard and why I think I deserve less than nothing. The saying "You accept the love you think you deserve" is in perfect application in my situation. I have never felt love and some days it feels as if I never will, because who would love a person so broken and messed up as me? I don't know why but one comment during the best of days can make me spiral down and make me feel incomplete. I think that might be the reason for so much in my life. The fact that I have not yet heeled form the wounds in my past makes me unable to feel that kind of love. And who wants to love someone that can't love them back.
The sad thing is I sometimes crave that love. I lay awake feeling so lonely that my heart hurts, like there is no one to comfort me, ever. I just want someone to help me get rid of the pain I feel when going to bed alone.

Screw You Freaks!

Something I don't understand is why I'm alone.
I have been alone since the day i was born so why should today be any different?
But for some reason I can't shake the feeling that people are turning their back to me,
choosing not to communicate and turning me down.
I haven seen a single person for a week now...
Maybe I am turning crazy and that's the reason for all of these thoughts.
Or possibly it's just the case that the people I called my friends a few weeks ago
have chosen to not be my friend again.
Through their actions is how I know this.
I have told them I don't feel good and that I need them,
Still they don't come to my rescue and I am stuck in my mind for a while longer.
Why should I still call them my friends when they have chosen to let my mind die within itself in the lonely physical state I'm in.
I say Fuck Them! I don't need them!
This is easy to say but hard to do when the human nature is hard to get away from.
Everyone needs the contact of others to not go crazy...
This is the quality of humans I dislike the most because you have to depend on other people.
And other people always let you down, no matter what.
Why should my happiness depend on another human being?
But the fact is; this is the case and no one can get away from it.
Everyone needs another and no one can be alone.

De vackrastes dans

Ljuset dansar som vackrast runt tiden då livet står still
Där allt känns hopplöst men valen i livet ligger framför en
Ljuset som dansar över väggar när natten är som djupast
När livet står som stillast 
Det är då det skapas i mitt huvud
De vackraste av saker
De förhoppningar och drömmar som kan ändra ens liv
Men vid gryningens vackra ljus
När nattens dans är slut
och livet återupptas
Glöms de vackraste bort

Youth knows no pain

Why is it that at eighteen I feel heartbroken and still I've never been in love. Not in the sense of romance anyway. I can barely breath and every time I think about it i feel this shot of pain where my heart is. Like it's actually breaking.

Bad things have happen to me in the past. Things that I am not proud of and that in some ways, maybe more then I want, still haunts me everyday. They come creeping up on me like a ghost and just one comment from someone can make the ghost grab a hold of me. It then flys in to me and becomes a monster in my stomach.

It seems as if there is one person in particular that makes the monster appear. One person that consciously or unconsciously says the things that provokes the ghost.The funny thing is that in many ways she is the one person that knows the most about my past. And to have that knowledge and still say the things she knows brings the monster makes her either a very cold insensitive person probably with some form of Asbergers or a Cold hearted Bitch that likes hurting and devaluing people she calls friends.

But what do I know? I'm just a hurt girl that seems to have a back-stabbing "best friend".

A book a day keeps the sane away...

Jag drömmer om att skriva. Om att utveckla mitt språk. Både min engelska och min svenska för att en dag vara så skicklig för att kunna ge ut en bok. På ett eller annat sätt vill jag jobba med böcker. Jag älskar känslan av en ny stel bok i handen, hur den knakar när man öppnar den första gången och hur den sakta men säkert blir mer och mer sliten ju mer man läser. Jag älskar lukten av böcker, hur gamla böcker luktar nästan like instängt men samtidigt kryddigt fräscht och hur helt nya böcker luktar bläck och färskt. Jag vet det låter konstigt men jag klarar mig inte utan att veta att när man behöver det finns det en bok man kan försvinna in i och helt förlora grepp om sig själv och tid och rum. Det finns nog inte en bättre känsla än att förlora sig i en bok.

En ursäkt för hur jag betett mig

Jag vill be om ursäkt men jag vet inte hur. Jag har betett mig illa mot de jag älskar för att prova något nytt. Jag provade det nya och blev skadad. Nu vill jag bara krama de jag verkligen älskar och aldrig lämna de. De är de ända som aldrig skadat mig. Jag tror inte de vet hur tacksam jag är för att de kom in i mitt liv och räddade mig från mig själv. Men jag lämnar de andra bakom mig nu och försöker fokusera på de. de är ett avslutat kapitel som jag inte vill ha med att göra. De är inte bra för mig. Jag inser att jag gjort ett misstag och försöker rätta till det så gott jag kan.

Ännu en match

Jag utsätter mig själv för det värsta. Att sitta och vänta. Vänta på något som man inte tror ska hända. Men när det väl händer spricker bubblan man sitter i. Allt man känt och allt man försökt förtrycka bara rinner av en medans man skriker av ren lycka. Sedan går man tillbaka till att vänta. Men nu med ett litet leende på läpparna som säger att man är lycklig.