Youth knows no pain

Why is it that at eighteen I feel heartbroken and still I've never been in love. Not in the sense of romance anyway. I can barely breath and every time I think about it i feel this shot of pain where my heart is. Like it's actually breaking.

Bad things have happen to me in the past. Things that I am not proud of and that in some ways, maybe more then I want, still haunts me everyday. They come creeping up on me like a ghost and just one comment from someone can make the ghost grab a hold of me. It then flys in to me and becomes a monster in my stomach.

It seems as if there is one person in particular that makes the monster appear. One person that consciously or unconsciously says the things that provokes the ghost.The funny thing is that in many ways she is the one person that knows the most about my past. And to have that knowledge and still say the things she knows brings the monster makes her either a very cold insensitive person probably with some form of Asbergers or a Cold hearted Bitch that likes hurting and devaluing people she calls friends.

But what do I know? I'm just a hurt girl that seems to have a back-stabbing "best friend".

A book a day keeps the sane away...

Jag drömmer om att skriva. Om att utveckla mitt språk. Både min engelska och min svenska för att en dag vara så skicklig för att kunna ge ut en bok. På ett eller annat sätt vill jag jobba med böcker. Jag älskar känslan av en ny stel bok i handen, hur den knakar när man öppnar den första gången och hur den sakta men säkert blir mer och mer sliten ju mer man läser. Jag älskar lukten av böcker, hur gamla böcker luktar nästan like instängt men samtidigt kryddigt fräscht och hur helt nya böcker luktar bläck och färskt. Jag vet det låter konstigt men jag klarar mig inte utan att veta att när man behöver det finns det en bok man kan försvinna in i och helt förlora grepp om sig själv och tid och rum. Det finns nog inte en bättre känsla än att förlora sig i en bok.