Growing up and playing the game

Vad ska man göra när man får reda på att någon dött?
Jag har lätt för situationer där man förväntas bete sig på ett speciellt sätt, men det här är jobbigt. Jag vet inte om jag ska bryta ihop eller om jag ska vara ledsen men lättad. Eller inget av det. Det är en sak om man är nära släkting eller vän, men om det är en släckting du ser tre fyra gånger om året vad gör man då? Om man kände ett band till den personen de gånger man träffades? Om den personen gav dig något som har betydelse i din familjs historia, hur beter man sig då när den personen dör? Jag vill inte låtsas men jag vet inte själv vad jag känner.
Jag vet inte vad jag förväntas göra.

Jagad

Det är helt mörkt. Jag springer. Jag vet inte vart jag springer och jag vet inte vem jag springer ifrån. Allt jag vet är att jag är rädd och kan springa i all evighet. Jag börjar kunna se väggar, svarta som smälter in i omgivningen. Jag springer och springer. Pressar mina muskler till det yttersta En känsla att jag blir jagad kommer till mig. Jag försöker springa fortare men det går inte. Jag har pressat mina muskler för mycket. Krafterna håller på att ta slut, men korridoren fortsätter. Det finns inget slut. Jagaren kommer närmre, jag pressar mig själv lite till. Jag känner närvaron av något bakom mig fast jag springer det fortaste jag kan. Jag vet inte om jag klarar mer...

Säker...

Idag besökte jag en plats där jag aldrig i mitt hela liv känt mig säker. Det gjorde jag idag. Det var underbart. Jag kunde fokusera på det jag var där för, det jag älskar. Inte bara att jag var säker, jag var lycklig också. Lycklig över att ha känt mig säker och lite på grund av anledningen till varför jag var där. Men definitivt lycklig på grund av en verklig säkerhet. Förhoppningsvis är rädslan för den platsen borta för alltid.

Complete fiction

Ibland pratar jag med personer bara jag ser. Ibland låsas jag att de sitter brevid mig och ser på TV Bara sitter där och håller mig sällskap. Vi kan ha flera timmars samtal bara vi. Oftast när någon annan kommer in i rummet och stör tystnar de. Men det händer att de inte gör det. Jag kan bli så rädd att jag någon gång ska råka prata högt med de och att någon annan ska komma på mig. För de finns ju inte.
Jag försöker ibland att vänja mig av vid att prata med de, men helt plötsligt kommer jag på mig själv att prata med de. Jag känner mig ensam på grund av de. De begränsar mig. Jag är rädd för att folk ska se mig som galen om de kommer på mig och distanserar sig från mig. Jag känner mig ensam för att jag är rädd för att bli ensam. Men jag kan inte överge de. Det skulle vara som att överge en del av mig, omöjligt. Jag vet att det låter konstigt men de är lika verkliga för mig som träden utanför mitt fönster.

(Var tvungen att använda fantasin lite. Tro inte på mig.)

Jag skäms...

Jag vet inte varför jag har varit lat, varför jag inte satt mig ner och skrivit. Det är ju inte som om jag inte haft något att skriva om, tvärt om så har jag haft mycket att skriva om. Så därför skäms jag över att inte ha gjort det under sommaren.