Bad gone Good

Ni vet när ni har sådana dagar när allt känns konstigt. Inte riktigt dåligt och inte riktigt bra utan bara konstigt. Sådana dagar har jag ibland. Då brukar minst åtta dåliga saker hända mig och jag brukar gå och lägga mig arg. Men idag hände något. Jag satt på tunnelbanan hem och var på väg att somna och av någon anledning tittade jag upp. Ett antal rader framför mig satt en kille. När han såg att jag tittade han log han lite svagt. Jag log tillbaks. Vi bara log åt varann. Det var inte lång tid utan bara mellan Sanstull och Gllmarsplan sen ställde sig någon i vägen. Men det vände hela min dag. Tänka att ett leende kan göra så.

Staden Landet Världen

Jag åker. Bara så där. Åker iväg för att försvinna och fly känslan av ensamhet. Jag flyr känslan och väljer att sitta ihop kurad i en filt med te och kakor framför en brasa och en film. Jag behöver komma bort från staden för att övervinna ensamheten.

A trip down Memory Lane

Att på svar på frågor som man gått burit på i flera år kanske inte alltid är så bra. Det kan göra ont och man kan råka gräva upp gamla saker som man ska låta vara nergrävda. Men ibland kan det bara säga klick och så får man veta något som förklarar halva ens barndom. Ibland blir man lycklig av att sitta ihop kurad i soffan med en kopp te och prata minnen. Men ibland kan man bara inte få tårarna att sluta rinna. Ibland blir man så förbannad och ledsen av det förflutna att man bara gråter. Fast de gånger man har en mysig nostalgi kväll i soffan är så mycket bättre än de gånger man gråter tills tårarna är slut.

L'Amoureuse

Because i'm in love, I am your lover, and I sing for you the sum of all things....

Little Black Book

Varför måste jag skada mig själv? Varför måste jag gång på gång göra mig själv besviken? Det är som om jag egentligen inte vill utan ger upp utan att försöka. Men jag vill ju. Jag vill så in i helvete mycket. Men av någon anledning klarar jag det aldrig utan sviker mig själv och ger upp. Vissa skulle kanske säga att jag inte ger upp utan är för hård mot mig själv, att jag har för höga krav. Men de ljuger. Jag misslyckas lika mycket om jag har låga krav och inte är hård. Den enda skillnaden är hur snabbt jag ger upp. Jag kanske bara inte är tillräckligt stark. Men det känns så konstigt, att jag skulle vara svag, efter allt jag vart med om. Jag kan acceptera att jag är självmedveten men jag är inte svag.
Varför ska det vara så himla lätt att ge upp? Det är som om livet vill göra det jobbigt för en. Som om man måste jobba tills man bryter ihop och lite till innan man kan vara nöjd.
Kommer jag nånsin att kunna slutfölja ett löfte till mig själv? Eller kommer jag att gråta tills tårarna tar slut varje gång jag gör mig själv besviken?
Jag vill inte. Därför har jag gjort något. Jag har börjat skriva. Skriva i en lite bok för att släppa på känslorna och få kontroll.