Varför försvann du?

Precis när jag började känna mig hel nog att satsa på något dör min mormor. Hon betydde så mycket, det var hon som fick mig intresserad av att måla. Då var jag tolv år gammal. Det var hon som lärde mig om färg, om penslar, om poesi. När hon dog... Jag visste inte vad jag skulle göra. Det bästa var att gå tillbaka till det normala men jag kunde inte helt. Jag var inte mig själv men samtidigt var jag det. Det kändes konstigt att kunna skratta dagar efter en person som alltid varit där och som jag älskat dött. Det var som om jag väntade på att komma hem och telefonen skulle ringa och det var hon som skulle fråga om jag ville komma över och måla som när jag var liten. Hon försvann. Det var så plötsligt. Men ändå inte. Jag fick reda på att hon var döende mindre en ett år innan. De sa att om hon hade tur skulle hon få kanske tio år till. Jag andades ut och tänkte att nu skulle hon få se mig växa upp. Det blev värre och de gav henne två år. Hon lovade att finnas kvar ett litet tag till. Hon lovade att se mig bli tonåring, hon lovade att fira min tretton års dag. Sjukdomen försvann och vi åkte på semester för att vila. Men när vi kom tillbaka var hon sjukare än någonsin. Mamma förberedde oss på att hon skulle dö men jag förstod det inte. Jag var bara tolv. Hon levde till att se min tretton års dag. Hon gav mig alla hennes penslar, även de som vi aldrig fick röra. Hon gav mig alla hennes färger och en tavla som hon målat. Hon dog tre dagar efter min födelsedag. Det tog mig tre år att måla igen.

Tavlan sitter på en plats där jag alltid ser den, penslarna använder jag flitigt och färgerna har torkat sen länge men jag sparar de än.