Sittandes framför datorn med nyhetssajt efter nyhetssajt som blinkar förbi och tänker på de stunder då han gjorde mig lycklig. De gånger han han fick mig att le i flera dagar i sträck. De gånger han fick mig att svära och vara förbannad. Jag kollar igenom de bilder jag har från hans tid i mitt liv och blir lycklig och det retar mig. Det första året med honom var något av det mest frustrerande jag varit med om. Jag kommer ihåg gånger då jag gått den 20 minuter långa promenaden hem i 0 gradigt för att försöka bli av med ilskan utan att lyckas. Hur sur han kunde få mig att bli för att han aldrig klarade av något.
Och nu kämpar han verkligen.
Jag kommer ihåg gånger när jag stått upp och skrikit av glädje på grund av honom och känt lyckan som spridigt sig i kroppen. Det var helt underbart den där dagen i slutet av oktober för 2 år sedan när han gjorde en hel statsdel lycklig. den natten slutades ett kapitel i en bok där han blev den sista hjälten. Han kommer för alltid vara en del av mitt grönvita hjärta och kommer för alltid vara en del av de jag kallar hjältar, även om det tog lite tid.
Jag kommer ihåg en gång, nere i halmstad, när vi var och såg honom. Jag stod upp och applåderade och skrek hans namn. Han såg på mig och jag gav honom tummen upp och sa great played. Han gav mig ett bländande leende som rymde hela hans ansikte.
Så nu sitter jag med nyhetssajter på datorn och minns tillbaks och hoppas på det bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar